Won´t tell anyone that your voice is my favourite sound
Idag var det pianoövning på hög nivå och fingrarna var lagom varma efter att ha diskat i stekhett vatten, stretchat till dem ordentligt samt skrivit en hel del på datorn, det är nog den bästa träningen. Ju mer jag skriver desto mer tycker jag att mina fingrar är "rörliga" och smidiga. Blev inte många fel idag.
Annars så har det den senaste tiden varit ganska "tungt" att spela piano eftersom fingrarna varit såpass frusna att de kändes som tunga klumpar på tagenterna. Nu är det inte så att vi har Nordpolen här hemma i huset men runt 18 - 19 grader räcker för att mina fingrar ska bli stela, och sedan hjälper det inte hur mycket jag än försöker värma upp dem.
Körde igenom några träningslåtar eftersom fingersättningen är väldigt mycket en träningsak.
Jag brukar blanda både klassiska och moderna låtar. Favoriterna och vilka som var ett sant nöje att spela just idag var definitivit The Power of Love, The Meadow och Everything I do. Det här är nog lite mer en reminder till mig själv på vilka låtar jag måste kopierna, dvs med alla ändringar, utroppstecken med mera som jag fyller notpappret med, konstigt att jag fortfarande ser noterna...eller jag kanske ska säga såhär som min f.d. pianomaestro/lärare skulle bli väldigt glad över: Jag behöver inte se noterna för att kunna läsa dem, jag kan känna dem.
Och det gör jag faktiskt. När jag precis hade börjat med piano på musik/kulturskolan när jag gick i fjärde klass sa pianoläraren till mig att jag om sisådär tio år skulle känna varenda not i kroppen, ända in i hjärtat, varenda slag på tagenterna skulle lämna ett spår inom mig.
Liten, oerfaren och som den nybörjare jag var tittade jag bara på honom och visste inte om jag skulle ta det på allvar (dvs försöka smyga ut ur rummet så diskret som möjligt innan ännu konstigare saker började inträffade, som att han skulle börja förklara och försöka övertyga mig om att vi alla är från Mars...eller om jag skulle skratta åt hans pianofilosofi och chansa på att han helt enkelt gjorde narr av mig.
Jag gjorde det enda rätta som i stort sett betydde att jag nickade vilket i sig symboliserade att jag förstod precis vad han pratade om och att jag helt och hållet höll med honom.
Det var en fint samarbete under nio år :)
Och nu efter mer än tio år stämmer precis vartenda ord pianoläraren sa! :) Och det är alldeles underbart hur man kan känna musiken, musiken som man själv åstadkommer :)
Det är en härlig känsla! 
