We are all miracles wrapped up in chemicals
Började dagen (fredag) med en frukost på Le Petit Café med min syster och hennes två kompisar, som btw är en av de coolaste människorna jag känner. Hahah… Blev bara en kopp grönt te med citron och honung för min del eftersom jag fick lämna sällskapet efter en halvtimme och bege mig till universitet som ligger endast fem minuters gångavstånd från det franska favorit caféet.
Föreläsningen med den kroatiska professorn som föreläste om översättningsprocessen från slaviska språk till svenska och tvärtom var jätteintressant. Jag fick agera ”bekräftare” dvs bekräfta varje gång professorn undrade om det verkligen är så eller om man säger så i Sverige. Som sagt, hur intressant som helst och man fick jättemånga små tips ang. översättningar som man annars inte hade en tanke på. Jag hade så många frågor som jag ville ställa efter förläsningen but we ran out of time, så det blev ingen frågestund efter. Så jag funderar på att skriva ett mail till henne :)
Efter föreläsningen tänkte jag åka hem men på busshållsplatsen upptäckte jag att centrum var stängt för trafik och därför åkte även min buss en annan väg och inte förbi universitetet som det vanligtvis gör. Vad gör Viktoria? Hoppade på nr.11 istället, stannar ju vid samma stopp som nr. 6 alldeles i närheten av lägenheten. Men efter att ha åkt i några minuter och när bussen svängde till vänster istället för höger kom jag på att jag glömt att kolla bussens slutdestination som står längst upp på bussen tillsammans med bussnumret. Hoppsan! Jaja, jag åkte i alla fall åt motsatt håll. Tittade på klockan, kom på att jag faktiskt var ledig hela resterande dag så jag satte mig längst bak och njöt av att solen ”stekte” mitt ansikte. Jag har aldrig åkt så långt med buss nr.11 (eftersom jag för det mesta rör mig i centrum blir alla mina bussfärder ganska korta). Vi åkte ut ur centrum, längre och längre tills vi kom till några bondgårdar och sedan lite mindre byar. Åkte i ca 45 minuter (med alla stopp inkluderat) innan vi nådde slutdestinationen. Det enda jag kunde tänka på var ”var fan är jag någonstans??” Hoppade av och stegade direkt in i en mataffär, köpte vatten och stegade ut till busshållsplatsen igen. Bussen kom efter tre minuter och samma chaufför som tittade lite roat på mig satt bakom ratten.
Jag försökte bete mig som om att åka buss i 45 minuter från centrum där det finns en affär runt varje hörn till utkanten av huvudstaden för att köpa en flaska vatten var det normalaste man kan göra!
Efter ännu 45 minuter började vi närma oss Ljubljana igen och här kommer vi till anledningen till varför centrum var stängt för trafik i några timmar. De slovenska gymnasieeleverna tog studenten (det kallas inte för student, utan för ”maturirati” och påminner inte på något sätt om svenska studenten, men bara så ni får en uppfattning om att deras ”matura” är ungefär så stort som vår student. En miljon gapskrikande fjortisar marscherar in i ”min buss”. En kvart innan mitt stopp sätter någon på ”Popular” med Eric Saade och alla tjejer sjunger med, om och om igen! Och sedan börjar de kommentera honom på ett sådant sätt att det blev pinsamt för alla oss andra ”vuxna” på bussen.
När jag kom hem, bytte jag bara snabbt om (hade alldeles för mycket kläder) och gick för att handla inför helgen. Puh, dagen kunde inte blir mer ”intense” trodde jag. Fel! När jag stod i kassan bakom cirka tio killar och män kom en urgullig tant med chockrosa klänning och hårdpermanentat grått hår, enorma och tjocka glasögon som fick hennes ögon att se tio gånger större ut och chocklila ögonskugga och matchande läppstift och ställde sig bakom mig. Sedan helt plötsligt går hon fram till var och en utav dessa män och killar framför oss och granskar vad de har i sina korgar. När hon är färdig med sina inspektioner kommer hon tillbaka och lutar sig mot mig och viskar konspiratoriskt (hon gapade, men hon trodde att hon viskade) saker som: ”precis vad jag trodde, varenda en av de här framför oss har bara en eller två saker”, ”det syns vem som håller ordning och reda i hushållet”, ”det är tur att vi kvinnor finns för annars hade alla män dött av svält”, ”ja, jag säger då det, män är helt oansvariga” och ”gift dig aldrig för då blir den enda uppgift här i världen att mata din man”. Jag kunde inte hålla mig för skratt, speciellt när männen och killarna framför oss började vända sig om och blänga på tanten. En av dem, en fotbollsspelare (i alla fall tror jag att han var det eftersom han hade en välkänd slovensk fotbollslogga på träningskläderna) tittade på tanten hela tiden hon pratade och kunde inte hålla sig för skratt han heller. Några gånger tittade han på mig och skakade på huvudet som i ”vilka dårar det finns i den här världen”. Haha, fan vad roligt alltihopa var!
Hemma slängde jag popcorn i mikron och tittade på Dorian Gray. Lika bra varje gång. Och så var äntligen den här långa dagen slut!
