Never trust my smiling face
Hela dagen laddade jag inför Eurovision Song Contest. Började dagen med en superfrukost bestående av stekta ägg, apelsin, apelsinjuice och grönt te med honung tillsammans med en stor artikel om Alexander McQueen/Sarah Burton och utställningen med aftonklänningar som pågår just nu i Metropolitan Museum of Art i New York (älskar det museet, vi vandrade runt där i flera timmar… och ändå hade jag en känsla av att jag inte ens hade sett hälften!). Efter frukosten gick jag ner till vår del av huset och satte mig ute för lite bonnabränna-time. Solen stekte på rejält. Lunch vid 13.00 och direkt efter det ännu några timmar till att pressa. Min syster och jag gjorde varma mackor på kvällen och diskuterade en massa intressanta/roliga/sorgliga teman… vilket sedan resulterade i att vi satt som två deppiga medelålderstanter grubblandes över livet och dess mening. Vilket i sin tur fick oss att öppna våra ögon och göra slag i vissa saker! Och efter denna stund av klarsynthet började det jag längtat efter i ett helt år: Eurovision Song Contest. Hade mina tre favoriter: England, Slovenien och Sverige. Sedan hörde jag Danmark och lade till dem på listan också! De tre första låtarna var bra och jag hade en riktig bra känsla i kroppen… sedan gick det bara utför.
1) Vad höll Eric Saade på med egentligen i början. Man kunde ju riktigt känna hans nervositet, för att inte tala om skräcken i hans ögon! Efter första refrängen gick det dock bättre och man kunde se att han äntligen slappnat av och kunde köra sitt race. Bra gjort!
2) Och vad i H-E-L-V-E-T-E höll Blue och Storbritannien på med??? Inte en enda sak stämde med deras uppträdande. Olika volym på deras mikrofoner, de var alltid minst en av dem som sjöng falskt, allt var så osynkat att jag fick ont i öronen, rytmen var helt annorlunda än i t.ex musicvideon, publiken jublade så att man knappt hörde vad de sjöng vid några enstaka tillfällen (vilket i och för sig kunde vara ett bra tecken, man märkte det under snabbreprisen att publiken var mest gapiga under Blues uppträdande, sedan om det var jubel eller buande är en annan femma), och deras bakgrundsbilder?? Ursäkta mig, men V-A-D var det? Och vad F-A-N hade de PÅ SIG??!! Jag håller helt och hållet med dig Polona: de såg ut som clowner, det hade varit bättre om de hade haft pyjamas! England har varje år en ganska kass låt, men i år när det hade både en bra låt och en grupp som är världskänd och varit/är populär såg det ut som de gjorde narr av hela Eurovision! England är nr.2 när det kommer till musikexport i världen… och ändå kan de inte fixa en låt/artist för att en gång för alla få till en bra placering i Eurovision Song Contest! Jag tycker fortfarande Blues låt ”I can” är bra men de mördade den med sitt uppträdande! Min besvikelse hade ingen gräns…
3) Efter torsdagens semifinalresultat såg ställningen ut som följande: 1. Sverige 2. Danmark 3. Slovenien. Slovenien och Maja Keuc gjorde verkligen bra ifrån sig. Det enda som jag var lite orolig för var att hon kanske skulle råka ramla med sina 10-meters klackar (eftersom hon oturligt nog gjorde det under förra årets Slovenia´s got talent final) så jag satt och höll tummarna under hela låten och tänkte: ramla inte, ramla inte, ramla inte… Slovenien vann inte, men fick till en finfin placering i alla fall. Är ganska stolt faktiskt!
4) Och vid poängutdelningen började mitt raseri nå sin topp. Sverige ledde ganska lång tid i början och sedan… what´s up with Azerbadjan egentligen??? Och Italien?? Hur kunde Azerbadjan vinna? Hur? Det måste väl ha varit deras superba idé att kladda på varandra mitt under sången (eller var det I slutet?) som gav dem de där 10- och 12-poängarna som de enligt min mening inte var förtjänta av. Hur som haver, hoppas Europa är nöjd med sin musiksmak?! Och med det sagt vill jag inte påstå att den vinnande låten var dålig… men det var många andra som var så mycket bättre! Andraplats placerade Italien ska vi inte ens ödsla ord och energi på. Tycker de gott och väl kan fortsätta att koncentrera sig på sitt San Remo och trötta ut sina egna italienska medborgare med sina smöriga ballader och sina ännu smörigare, halvsovande italienare vid namn ”romantiska” sångare! Jag bugar och bockar för det här året och håller tummarna på att Europa fått lite bättre musiksmak till nästa år.
Okej då, efter att ha lyssnat på Blues framträdande ett x-antal gångern så måste jag säga att det blir bättre för varje gång man lyssnar och tittar. Lee Ryan var rent utsagt för jävlig i början men blev dock bara bättre och bättre mot slutet. Kunde helt klart vunnit! Det är bara en sak som jag stör mig så förbannat på.
Loose the dancemoves, boys!
Danmark var helt klart också en av favoriterna :) Gud, vad bra de alltid är.
