Makes me feel like I never needed sunlight
När Karin, Ida och jag gjorde Portoroz osaker den där veckan i september för två år sedan då de var pa besök hos mig var vårt favoritställe en glassbar nere på Bernardin, där det fanns och fortfarande finns en rolig kypare, han vinkar alltid när jag går förbi och undrar vad de andra två, Ida och Karin ar någonstans, som skojade glatt med oss, eller nja, jag och Karin tyckte han var rolig, Ida tyckte mer att han var helt bombad efter att han hade låtsats tappa hennes kaffekopp med vitt kaffe...egentligen var ju koppen både tom och av plast.
Den lille spjuvern, han var nog den som njöt mest av situationen! Vi började kalla honom för "kyparen med gräsklippehåret" för det såg alltså seriöst ut som om någon hade kört över en gräsklippare över huvudet på honom!
Han måste ha tyckt att antingen vi var bedårande när han väntade på vår beställning...eller helt korkade! Vi tjatade som bara den på svenska och kunde inte riktigt bestämma oss för vad vi ville ha, för det är ju så svårt att välja vilken färg glassen ska ha...men vid närmare eftertanke är det nog lika mycket kemikalier vad det än är för färg.
En kväll gick vi först och satte oss vid havet och diskuterade hurvida vi skulle göra klart for kyparen-med-gräsklippehåret att vi var från Zimbabwe. Fråga mig inte vem som kom på det...men det finns en liten chans att det kan ha varit jag! Vi kom fram till att vi var adopterade och levde med vara föräldrar från Zimbabwe i självaste, dra på trissor, Zimbabwe men att vi var på utbyte i Slovenien. Sedan kom vi ju plötsligt på att jag hade pratat med honom på slovenska så han hade absolut inte trott mig. Så jag fick bli Idas och Karins slovenska kompis istället. Och det här var planen som vi iscensatte:
Karin och Ida skulle livligt bestämma sig för vad de skulle ha från glassmenyn, jag skulle vända mig mot kyparen-med-gräsklippehåret och säga: " I´m so sorry, please forgive my two friends. They're from Zimbabwe...adopted you see since they're white (vi räknade med att han trodde att det inte finns några vita i Afrika, han såg ju inte så klipsk ut!), and they do not have pink, green or blue icecream over there...this makes it just a little bit difficult for them to choose the right color. It´s a real challenge let me tell you!"
Och dra mig baklänges på en rostig släpkärra men...det funkade faktiskt! Eller nja, det funkade tills han berättade att hans kompis, som brukar hänga runt hans glassbar 99 % av sin vakna tid, bodde några år i Sverige och hade berättat för kyparen-med-gräsklippehåret att vi pratade svenska.
För chockade för att avslöja vår bluff och redan indragna i denna pinsamma situation började vi istället försöka övertyga honom om att svenska är det officiella språket i Zimbabwe.
Han bara skakade på huvudet och sa att vi var några lustiga prickar.
En dag någon vecka efter att Ida och Karin hade åkt hem till Sverige gick mormor och jag till samma glassbar. Jag hade hoppats att kyparen-med-gläsklippehåret hade glömt den lilla Zimbabwe-incidenten men turen står inte alltid på min sida.
När vi skulle beställa gömde jag mig bakom min meny men det hjälpte inte så mycket märkte jag såfort kyparen öppnade munnen.
Jaså, och det här måste vara din Zimbabwiska mormor? sa han.
Mormor tittade på honom som om han precis rymt från ett dårhus. DET var faktiskt det enda roliga med det hela.
Jag beställde både åt mig och mormor för att bli av med honom illa kvickt! Det måste ha varit min absoluta bästa och snabbaste beställning ever...
Ungefär ett år senare kommer min kompis Danni, en annan kompis och en ganska känd fransk barnförfattare (kan inte skriva namnet tyvärr) ner till Portoroz för lite sightseeing. Jag hade lovat att visa dem Portoroz och Piran och berätta lite om historiska och intressanta händelser runt den här trakten. Jag pluggade inför detta hela dagen innan.
När det är dags att ta en liten paus och titta på solnedgången vill de att vi ska fika. Dum som jag är föreslår jag glassbaren som såklart ligger i kyparen-med-gräsklippehårets ägo (vad annars?). Jag vet fortfarande inte hur jag kunde glömma bort att hans kompis kunde svenska! Och jajemän han fanns där den dagen också.
Vi börjar diskutera något på svenska och otroligt nog kommentera kyparna. När vi var färdiga och skulle betala vid kassan stod alla kyparna där på rad och skrattade. Och sedan återberättade de allt vi hade sagt.
Jag trodde jag skulle lägga mig ner och dö! Som tur var tyckte de att det var ganska lustigt alltihopa så vi blev riktigt "tighta kompisar" efter den situationen.
Det verkar ligga en föbannelse över den platsen!
Oh well, Speriamo!
Den lille spjuvern, han var nog den som njöt mest av situationen! Vi började kalla honom för "kyparen med gräsklippehåret" för det såg alltså seriöst ut som om någon hade kört över en gräsklippare över huvudet på honom!
Han måste ha tyckt att antingen vi var bedårande när han väntade på vår beställning...eller helt korkade! Vi tjatade som bara den på svenska och kunde inte riktigt bestämma oss för vad vi ville ha, för det är ju så svårt att välja vilken färg glassen ska ha...men vid närmare eftertanke är det nog lika mycket kemikalier vad det än är för färg.
En kväll gick vi först och satte oss vid havet och diskuterade hurvida vi skulle göra klart for kyparen-med-gräsklippehåret att vi var från Zimbabwe. Fråga mig inte vem som kom på det...men det finns en liten chans att det kan ha varit jag! Vi kom fram till att vi var adopterade och levde med vara föräldrar från Zimbabwe i självaste, dra på trissor, Zimbabwe men att vi var på utbyte i Slovenien. Sedan kom vi ju plötsligt på att jag hade pratat med honom på slovenska så han hade absolut inte trott mig. Så jag fick bli Idas och Karins slovenska kompis istället. Och det här var planen som vi iscensatte:
Karin och Ida skulle livligt bestämma sig för vad de skulle ha från glassmenyn, jag skulle vända mig mot kyparen-med-gräsklippehåret och säga: " I´m so sorry, please forgive my two friends. They're from Zimbabwe...adopted you see since they're white (vi räknade med att han trodde att det inte finns några vita i Afrika, han såg ju inte så klipsk ut!), and they do not have pink, green or blue icecream over there...this makes it just a little bit difficult for them to choose the right color. It´s a real challenge let me tell you!"
Och dra mig baklänges på en rostig släpkärra men...det funkade faktiskt! Eller nja, det funkade tills han berättade att hans kompis, som brukar hänga runt hans glassbar 99 % av sin vakna tid, bodde några år i Sverige och hade berättat för kyparen-med-gräsklippehåret att vi pratade svenska.
För chockade för att avslöja vår bluff och redan indragna i denna pinsamma situation började vi istället försöka övertyga honom om att svenska är det officiella språket i Zimbabwe.
Han bara skakade på huvudet och sa att vi var några lustiga prickar.
En dag någon vecka efter att Ida och Karin hade åkt hem till Sverige gick mormor och jag till samma glassbar. Jag hade hoppats att kyparen-med-gläsklippehåret hade glömt den lilla Zimbabwe-incidenten men turen står inte alltid på min sida.
När vi skulle beställa gömde jag mig bakom min meny men det hjälpte inte så mycket märkte jag såfort kyparen öppnade munnen.
Jaså, och det här måste vara din Zimbabwiska mormor? sa han.
Mormor tittade på honom som om han precis rymt från ett dårhus. DET var faktiskt det enda roliga med det hela.
Jag beställde både åt mig och mormor för att bli av med honom illa kvickt! Det måste ha varit min absoluta bästa och snabbaste beställning ever...
Ungefär ett år senare kommer min kompis Danni, en annan kompis och en ganska känd fransk barnförfattare (kan inte skriva namnet tyvärr) ner till Portoroz för lite sightseeing. Jag hade lovat att visa dem Portoroz och Piran och berätta lite om historiska och intressanta händelser runt den här trakten. Jag pluggade inför detta hela dagen innan.
När det är dags att ta en liten paus och titta på solnedgången vill de att vi ska fika. Dum som jag är föreslår jag glassbaren som såklart ligger i kyparen-med-gräsklippehårets ägo (vad annars?). Jag vet fortfarande inte hur jag kunde glömma bort att hans kompis kunde svenska! Och jajemän han fanns där den dagen också.
Vi börjar diskutera något på svenska och otroligt nog kommentera kyparna. När vi var färdiga och skulle betala vid kassan stod alla kyparna där på rad och skrattade. Och sedan återberättade de allt vi hade sagt.
Jag trodde jag skulle lägga mig ner och dö! Som tur var tyckte de att det var ganska lustigt alltihopa så vi blev riktigt "tighta kompisar" efter den situationen.
Det verkar ligga en föbannelse över den platsen!
Oh well, Speriamo!
Lovely words
Trackback
