IF I CAN MAKE IT HERE, I CAN MAKE IT ANYWHERE
New York - Alicia Keys
Och vilken låt passar bättre än underbara sångfågeln Alicia Keys New York Broken Down?? När jag var i New York lyssnade jag dock nästan uteslutet på OneRepublic.
Try Sleeping With A Broken Heart - Alicia Keys
Bara för att hennes låtar är i en klass för sig.
Som jag nämnde i ett tidigare inlägg hittade jag igår när jag städade i en av mina byrålådor en scrapbook från The City, The Big Apple, självaste New York, tillsammans med ett x-antal videoband från NYC (det är hemligt material, nädå ;) + en massa underkläder från Victoria's Secret (tror de införskaffades i Soho, på Times Square, vid shoppinggallerian intill östra Central Park och givetvis på Fifth Avenue, mitt emot stadsbiblioteket). Jaaaa...vi plöjde igenom de flesta VS butiker. Så fort vi fick syn på en stack vi in huvudet, likså Starbucks kunde inte komma ifrån oss.
Ett litet tips vi fick från en av de anställda i VS butiken i Soho: Keep away from fire, for God's sake!
Okidoki...
Vilka tider, vilken härlig resa, vilka underbara minnen för hela livet!
Jag fullkomligt ÄLSKAR New York. Som en arbetskompis som också varit där sa: that's my place on earth, NYC is where I belong!
Kunde inget annat än att hålla med henne. Jag vill dit igen inom en inte alltför avlägsen framtid.
Och London! Älskar London!
Om jag hade fått välja mellan att bo i New York eller London hade det varit ett tufft beslut för min del! Skulle försöka få det att funka att bo i NYC under vardagarna och London under helgerna. Eller tvärtom!
Och ta en vecka varje månad till att besöka Ljubljana/Portoroz/Bohinj och allt och alla som finns där! :)
Nähä, nu ska jag faktiskt kika på videosnuttarna vi filmade i New York. Ser speciellt framemot vår rundvandring i Central Park, där kommentarerna och våra reaktioner om jag minns rätt är gnaska underhållande ;)
Oh, TAKE ME BACK TO NYC!!!
Ska ta någon dag då jag hinner och klippa ihop det bästa från filmsnuttarna, göra filmen svartvitt (I have a thing for black & white) och lägga till musik. Sedan den kanske kommer upp på bloggen, men bara kanske :)
Och så måste jag först och främst installera ett nytt videoprogram för detta jag har nu sucks big time... milt sagt!
Och vilken låt passar bättre än underbara sångfågeln Alicia Keys New York Broken Down?? När jag var i New York lyssnade jag dock nästan uteslutet på OneRepublic.
Try Sleeping With A Broken Heart - Alicia Keys
Bara för att hennes låtar är i en klass för sig.
Som jag nämnde i ett tidigare inlägg hittade jag igår när jag städade i en av mina byrålådor en scrapbook från The City, The Big Apple, självaste New York, tillsammans med ett x-antal videoband från NYC (det är hemligt material, nädå ;) + en massa underkläder från Victoria's Secret (tror de införskaffades i Soho, på Times Square, vid shoppinggallerian intill östra Central Park och givetvis på Fifth Avenue, mitt emot stadsbiblioteket). Jaaaa...vi plöjde igenom de flesta VS butiker. Så fort vi fick syn på en stack vi in huvudet, likså Starbucks kunde inte komma ifrån oss.
Ett litet tips vi fick från en av de anställda i VS butiken i Soho: Keep away from fire, for God's sake!
Okidoki...
Vilka tider, vilken härlig resa, vilka underbara minnen för hela livet!
Jag fullkomligt ÄLSKAR New York. Som en arbetskompis som också varit där sa: that's my place on earth, NYC is where I belong!
Kunde inget annat än att hålla med henne. Jag vill dit igen inom en inte alltför avlägsen framtid.
Och London! Älskar London!
Om jag hade fått välja mellan att bo i New York eller London hade det varit ett tufft beslut för min del! Skulle försöka få det att funka att bo i NYC under vardagarna och London under helgerna. Eller tvärtom!
Och ta en vecka varje månad till att besöka Ljubljana/Portoroz/Bohinj och allt och alla som finns där! :)
Nähä, nu ska jag faktiskt kika på videosnuttarna vi filmade i New York. Ser speciellt framemot vår rundvandring i Central Park, där kommentarerna och våra reaktioner om jag minns rätt är gnaska underhållande ;)
Oh, TAKE ME BACK TO NYC!!!
Ska ta någon dag då jag hinner och klippa ihop det bästa från filmsnuttarna, göra filmen svartvitt (I have a thing for black & white) och lägga till musik. Sedan den kanske kommer upp på bloggen, men bara kanske :)
Och så måste jag först och främst installera ett nytt videoprogram för detta jag har nu sucks big time... milt sagt!
Legend has it...
The show goes on
Lite bilder från resan från Sverige till Slovenien. Lugn bara lugn, jag åkte inte båt hela vägen. Bara från Danmark till Tyskland. Satte mig ute på däck, åt upp mitt lakrits och läste en äkta chick-lit :)
Bättre, lugnare och smooth-are resa får man leta efter!
This is how you do it
Idag mår jag lite bättre, ingen feber, lindrigare hostattacker men istället har jag gått och blivit förkyld som en jädra idiot. Är dock inte alltför optimistisk för att jag känner mig bättre eftersom jag de senaste dagarna mått mycket bättre framåt kvällen och verkligen trott att jag var på bättringsvägen...tills jag vaknat på morgonen, näst intill halvdöd!
Jag har alltid en en del inlägg på lager i mitt utkast och anser väl att nu är en bra tidpunkt att publicera något av dessa :)
Jag var i New York i februari 2008, med trettio stycken andra studenter från universitetet.
Pappa blev rejält chockad när han såg mina fotografier när jag kom hem till Sverige sommaren 2008 (mellan New York och Sverige befann jag mig i Ljubljana).
"Men VARFÖR är det datum på dem?? Det är bara AMATÖRER som har datum på sina kort?!". Och sedan när han tittat närmare på dem: "Men VARFÖR är det BLÅ färg på datument, kunde du inte valt VIT färg?!"
Okej, för det första kameran var ny och jag visste inte var jag gjorde när jag ställde in datumet och för det andra, gjorde vi så mycket varje dag så jag VILLE faktist ha DATUM på MINA kort så att jag kunde komma ihåg NÄR jag tog fotot! Och förresten pappa kanske låter som en hård och bestämd man men innerst inne är han en nallebjön och då menar jag inte mesig utan snäll!
På Mets var det en extremt intelligent människa (inte jag) som tyckte eller insisterade rättare sagt att jag skulle sätta mig intill en gigantiskt asiatiska målning.
X: Sätt dig där!
Jag: Nämen, jag vet inte...
X: Jo, men kom igen nu då, sätt dig!
Jag: Nä, alltså det står på en skylt att man inte får sätta sig och inte komma för nära vissa "mästervärk".
X: Jag vet, men sätt dig i alla fall. Det är ingen som kommer att märka något!
Jag: Men det finns ju vakter i varje hörn.
Den extremt intelligenta människan vänder sig om och tittar.
X: Nä, de har nog rast nu, finns inga här. Sätt dig!
Jag: Nämen, jag tror inte det är någon bra idé.
X: Det är ingen här inne nu, sätt dig!
Jag: Övervakningskameror då?
Den extremt intelligenta människan tittar runt igen.
X: Finns inga! Okej, nu kör vi, sätt dig!
Jag: Men tänk om det händer någoting?
X: Phhh, som vaddå? Ska de låsa in oss. Det tar bara två sekunder, det är ju inte så att vi ska STJÄLA någonting.
Jag: Men varför måste jag sätta mig, kan jag inte bar stå framför tavlorna?
X: SÄTT DIG FÖR HELVETE!
Jag: OKEJ DÅ FÖR HELVETE?
Jag sätter mig och vad händer då? Det börjar tjuta så in i helvete så jag trodde att jag skulle bli D-Ö-V (på riktigt alltså!) Det måste ha hörts över hela Manhattan.
Den extremt intelligenta människan tar upp sitt pick och pack och skyndar sig därifrån, tittar sig över axel och ropar:
X: Kom igen då, skynda dig innan de får tag på oss!!
Ni vill inte ens veta hur FÖRBANNAD jag var sedan. Men nu när jag ser tillbaka på det så var det faktiskt GANSKA roligt
Och som jag brukar säga. Revenge is dark and sweet...
Och när vi kom hem och berättade denna historia för andra så kunde jag inte hålla mig för skratt...och den extremt intelligenta människan satt med armarna i kors, hakan på bröstet, blicken i golvet och muttrade någonting för sig själv. Hahaha...det blir priceless, priset är skiiiiillnaden ;)
Jag har alltid en en del inlägg på lager i mitt utkast och anser väl att nu är en bra tidpunkt att publicera något av dessa :)
Jag var i New York i februari 2008, med trettio stycken andra studenter från universitetet.
Pappa blev rejält chockad när han såg mina fotografier när jag kom hem till Sverige sommaren 2008 (mellan New York och Sverige befann jag mig i Ljubljana).
"Men VARFÖR är det datum på dem?? Det är bara AMATÖRER som har datum på sina kort?!". Och sedan när han tittat närmare på dem: "Men VARFÖR är det BLÅ färg på datument, kunde du inte valt VIT färg?!"
Okej, för det första kameran var ny och jag visste inte var jag gjorde när jag ställde in datumet och för det andra, gjorde vi så mycket varje dag så jag VILLE faktist ha DATUM på MINA kort så att jag kunde komma ihåg NÄR jag tog fotot! Och förresten pappa kanske låter som en hård och bestämd man men innerst inne är han en nallebjön och då menar jag inte mesig utan snäll!
På Mets var det en extremt intelligent människa (inte jag) som tyckte eller insisterade rättare sagt att jag skulle sätta mig intill en gigantiskt asiatiska målning.
X: Sätt dig där!
Jag: Nämen, jag vet inte...
X: Jo, men kom igen nu då, sätt dig!
Jag: Nä, alltså det står på en skylt att man inte får sätta sig och inte komma för nära vissa "mästervärk".
X: Jag vet, men sätt dig i alla fall. Det är ingen som kommer att märka något!
Jag: Men det finns ju vakter i varje hörn.
Den extremt intelligenta människan vänder sig om och tittar.
X: Nä, de har nog rast nu, finns inga här. Sätt dig!
Jag: Nämen, jag tror inte det är någon bra idé.
X: Det är ingen här inne nu, sätt dig!
Jag: Övervakningskameror då?
Den extremt intelligenta människan tittar runt igen.
X: Finns inga! Okej, nu kör vi, sätt dig!
Jag: Men tänk om det händer någoting?
X: Phhh, som vaddå? Ska de låsa in oss. Det tar bara två sekunder, det är ju inte så att vi ska STJÄLA någonting.
Jag: Men varför måste jag sätta mig, kan jag inte bar stå framför tavlorna?
X: SÄTT DIG FÖR HELVETE!
Jag: OKEJ DÅ FÖR HELVETE?
Jag sätter mig och vad händer då? Det börjar tjuta så in i helvete så jag trodde att jag skulle bli D-Ö-V (på riktigt alltså!) Det måste ha hörts över hela Manhattan.
Den extremt intelligenta människan tar upp sitt pick och pack och skyndar sig därifrån, tittar sig över axel och ropar:
X: Kom igen då, skynda dig innan de får tag på oss!!
Ni vill inte ens veta hur FÖRBANNAD jag var sedan. Men nu när jag ser tillbaka på det så var det faktiskt GANSKA roligt
Och som jag brukar säga. Revenge is dark and sweet...Och när vi kom hem och berättade denna historia för andra så kunde jag inte hålla mig för skratt...och den extremt intelligenta människan satt med armarna i kors, hakan på bröstet, blicken i golvet och muttrade någonting för sig själv. Hahaha...det blir priceless, priset är skiiiiillnaden ;)
Makes me feel like I never needed sunlight
När Karin, Ida och jag gjorde Portoroz osaker den där veckan i september för två år sedan då de var pa besök hos mig var vårt favoritställe en glassbar nere på Bernardin, där det fanns och fortfarande finns en rolig kypare, han vinkar alltid när jag går förbi och undrar vad de andra två, Ida och Karin ar någonstans, som skojade glatt med oss, eller nja, jag och Karin tyckte han var rolig, Ida tyckte mer att han var helt bombad efter att han hade låtsats tappa hennes kaffekopp med vitt kaffe...egentligen var ju koppen både tom och av plast.
Den lille spjuvern, han var nog den som njöt mest av situationen! Vi började kalla honom för "kyparen med gräsklippehåret" för det såg alltså seriöst ut som om någon hade kört över en gräsklippare över huvudet på honom!
Han måste ha tyckt att antingen vi var bedårande när han väntade på vår beställning...eller helt korkade! Vi tjatade som bara den på svenska och kunde inte riktigt bestämma oss för vad vi ville ha, för det är ju så svårt att välja vilken färg glassen ska ha...men vid närmare eftertanke är det nog lika mycket kemikalier vad det än är för färg.
En kväll gick vi först och satte oss vid havet och diskuterade hurvida vi skulle göra klart for kyparen-med-gräsklippehåret att vi var från Zimbabwe. Fråga mig inte vem som kom på det...men det finns en liten chans att det kan ha varit jag! Vi kom fram till att vi var adopterade och levde med vara föräldrar från Zimbabwe i självaste, dra på trissor, Zimbabwe men att vi var på utbyte i Slovenien. Sedan kom vi ju plötsligt på att jag hade pratat med honom på slovenska så han hade absolut inte trott mig. Så jag fick bli Idas och Karins slovenska kompis istället. Och det här var planen som vi iscensatte:
Karin och Ida skulle livligt bestämma sig för vad de skulle ha från glassmenyn, jag skulle vända mig mot kyparen-med-gräsklippehåret och säga: " I´m so sorry, please forgive my two friends. They're from Zimbabwe...adopted you see since they're white (vi räknade med att han trodde att det inte finns några vita i Afrika, han såg ju inte så klipsk ut!), and they do not have pink, green or blue icecream over there...this makes it just a little bit difficult for them to choose the right color. It´s a real challenge let me tell you!"
Och dra mig baklänges på en rostig släpkärra men...det funkade faktiskt! Eller nja, det funkade tills han berättade att hans kompis, som brukar hänga runt hans glassbar 99 % av sin vakna tid, bodde några år i Sverige och hade berättat för kyparen-med-gräsklippehåret att vi pratade svenska.
För chockade för att avslöja vår bluff och redan indragna i denna pinsamma situation började vi istället försöka övertyga honom om att svenska är det officiella språket i Zimbabwe.
Han bara skakade på huvudet och sa att vi var några lustiga prickar.
En dag någon vecka efter att Ida och Karin hade åkt hem till Sverige gick mormor och jag till samma glassbar. Jag hade hoppats att kyparen-med-gläsklippehåret hade glömt den lilla Zimbabwe-incidenten men turen står inte alltid på min sida.
När vi skulle beställa gömde jag mig bakom min meny men det hjälpte inte så mycket märkte jag såfort kyparen öppnade munnen.
Jaså, och det här måste vara din Zimbabwiska mormor? sa han.
Mormor tittade på honom som om han precis rymt från ett dårhus. DET var faktiskt det enda roliga med det hela.
Jag beställde både åt mig och mormor för att bli av med honom illa kvickt! Det måste ha varit min absoluta bästa och snabbaste beställning ever...
Ungefär ett år senare kommer min kompis Danni, en annan kompis och en ganska känd fransk barnförfattare (kan inte skriva namnet tyvärr) ner till Portoroz för lite sightseeing. Jag hade lovat att visa dem Portoroz och Piran och berätta lite om historiska och intressanta händelser runt den här trakten. Jag pluggade inför detta hela dagen innan.
När det är dags att ta en liten paus och titta på solnedgången vill de att vi ska fika. Dum som jag är föreslår jag glassbaren som såklart ligger i kyparen-med-gräsklippehårets ägo (vad annars?). Jag vet fortfarande inte hur jag kunde glömma bort att hans kompis kunde svenska! Och jajemän han fanns där den dagen också.
Vi börjar diskutera något på svenska och otroligt nog kommentera kyparna. När vi var färdiga och skulle betala vid kassan stod alla kyparna där på rad och skrattade. Och sedan återberättade de allt vi hade sagt.
Jag trodde jag skulle lägga mig ner och dö! Som tur var tyckte de att det var ganska lustigt alltihopa så vi blev riktigt "tighta kompisar" efter den situationen.
Det verkar ligga en föbannelse över den platsen!
Oh well, Speriamo!
Den lille spjuvern, han var nog den som njöt mest av situationen! Vi började kalla honom för "kyparen med gräsklippehåret" för det såg alltså seriöst ut som om någon hade kört över en gräsklippare över huvudet på honom!
Han måste ha tyckt att antingen vi var bedårande när han väntade på vår beställning...eller helt korkade! Vi tjatade som bara den på svenska och kunde inte riktigt bestämma oss för vad vi ville ha, för det är ju så svårt att välja vilken färg glassen ska ha...men vid närmare eftertanke är det nog lika mycket kemikalier vad det än är för färg.
En kväll gick vi först och satte oss vid havet och diskuterade hurvida vi skulle göra klart for kyparen-med-gräsklippehåret att vi var från Zimbabwe. Fråga mig inte vem som kom på det...men det finns en liten chans att det kan ha varit jag! Vi kom fram till att vi var adopterade och levde med vara föräldrar från Zimbabwe i självaste, dra på trissor, Zimbabwe men att vi var på utbyte i Slovenien. Sedan kom vi ju plötsligt på att jag hade pratat med honom på slovenska så han hade absolut inte trott mig. Så jag fick bli Idas och Karins slovenska kompis istället. Och det här var planen som vi iscensatte:
Karin och Ida skulle livligt bestämma sig för vad de skulle ha från glassmenyn, jag skulle vända mig mot kyparen-med-gräsklippehåret och säga: " I´m so sorry, please forgive my two friends. They're from Zimbabwe...adopted you see since they're white (vi räknade med att han trodde att det inte finns några vita i Afrika, han såg ju inte så klipsk ut!), and they do not have pink, green or blue icecream over there...this makes it just a little bit difficult for them to choose the right color. It´s a real challenge let me tell you!"
Och dra mig baklänges på en rostig släpkärra men...det funkade faktiskt! Eller nja, det funkade tills han berättade att hans kompis, som brukar hänga runt hans glassbar 99 % av sin vakna tid, bodde några år i Sverige och hade berättat för kyparen-med-gräsklippehåret att vi pratade svenska.
För chockade för att avslöja vår bluff och redan indragna i denna pinsamma situation började vi istället försöka övertyga honom om att svenska är det officiella språket i Zimbabwe.
Han bara skakade på huvudet och sa att vi var några lustiga prickar.
En dag någon vecka efter att Ida och Karin hade åkt hem till Sverige gick mormor och jag till samma glassbar. Jag hade hoppats att kyparen-med-gläsklippehåret hade glömt den lilla Zimbabwe-incidenten men turen står inte alltid på min sida.
När vi skulle beställa gömde jag mig bakom min meny men det hjälpte inte så mycket märkte jag såfort kyparen öppnade munnen.
Jaså, och det här måste vara din Zimbabwiska mormor? sa han.
Mormor tittade på honom som om han precis rymt från ett dårhus. DET var faktiskt det enda roliga med det hela.
Jag beställde både åt mig och mormor för att bli av med honom illa kvickt! Det måste ha varit min absoluta bästa och snabbaste beställning ever...
Ungefär ett år senare kommer min kompis Danni, en annan kompis och en ganska känd fransk barnförfattare (kan inte skriva namnet tyvärr) ner till Portoroz för lite sightseeing. Jag hade lovat att visa dem Portoroz och Piran och berätta lite om historiska och intressanta händelser runt den här trakten. Jag pluggade inför detta hela dagen innan.
När det är dags att ta en liten paus och titta på solnedgången vill de att vi ska fika. Dum som jag är föreslår jag glassbaren som såklart ligger i kyparen-med-gräsklippehårets ägo (vad annars?). Jag vet fortfarande inte hur jag kunde glömma bort att hans kompis kunde svenska! Och jajemän han fanns där den dagen också.
Vi börjar diskutera något på svenska och otroligt nog kommentera kyparna. När vi var färdiga och skulle betala vid kassan stod alla kyparna där på rad och skrattade. Och sedan återberättade de allt vi hade sagt.
Jag trodde jag skulle lägga mig ner och dö! Som tur var tyckte de att det var ganska lustigt alltihopa så vi blev riktigt "tighta kompisar" efter den situationen.
Det verkar ligga en föbannelse över den platsen!
Oh well, Speriamo!
To Englishmen, life is a topic, not an activity
Nu har vi tittat på "You Again" och ätit lite gott och blandat ;) Jag tycker filmen är jättebra, skrattade nästan hela tiden...men så har jag ju ganska dålig humor också! Or so I´ve been told...av en engelsman i Norwich, där jag gjorde praktik i andra och tredje året av gymnasiet. Läste ni vad jag skrev? En engelsman konstaterade att jag har dålig humor! En engelsman!
I och för sig tror jag, eller jag är helt hundra på att han skämtade för det är en liten rolig historia bakom detta som vi tyvärr inte har tid att dela med oss nu (varför skriver jag i plural?) Men när jag ändå pratar om Norwich så ska jag dela med mig av några lite småroliga händelser från den tiden.
Gud, vad jag saknar Norwich! Mina tre kompisar och jag skrev dagbok (på datorn) precis varje dag, från första till sista. I början skrev var och en ett A4, sedan två, sedan fem och till slut skrev var och uppemot tio (!) sidor med pinsamheter, roliga händelser, våra tankar och känslor om vår, just då favoritstad Norwich i England. Det var alltid "bråk" om vem som skulle skriva först, för man ville ju inte glömma av en enda liten detalj!
Jag hade varit i London, Aldershot och Kent med familjen innan jag åkte på praktik för första gången till Norwich. Om jag blev förälskad i England när jag var i London och de andra platserna kan ni ju tänka er hur jag dyrkade England efter att ha varit i Norwich och jobbat! Och vi bodde på ett campus intill Universitetet...massor av surfare från Australiiiiien! ;) Does it get any better??
När jag kom hem från Norwich första året lät jag mamma läsa alla våra dagböcker och hon höll på att dö av skratt. Vi fick lova henna att vi, Ida, Karin, Jennifer och jag skulle skriva minst lika mycket om inte mer, ännu intressantare och återge allt ännu detaljrikare andra året...och det gjorde vi såklart :) När vi kom hem andra året tyckte mamma att vi skulle låta dagböckerna publiceras. De skulle gå åt som smör i solsken i bokhandeln.
Jag brukar fortfarande sätta mig ner när jag saknar Norwich som mest, läsa dagböckerna och minnas vår underbara tid därborta!
Och här kommer som utlovat ett litet utdrag från dagen vi kom tillbaka från Norwich andra året:
...när jag kom hem visade jag mamma alla dagböckerna (eller datamapparna) och hon började läsa med detsamma och det tog ju några dagar...inte för att hon inte kan läsa eller läser långsamt men för att vi skrev så mycket. Hon vek sig dubbel av skratt och tyckte vi kunde publicerade dess underbara "konstverk". När man var i Norwich och skämde ut sig lite titt som tätt (det var inte bara jag...faktiskt!) tyckte man att det var väldigt pinsamt och jobbigt när man var "tvungen" att skriva eller att kompisarna skrev vad man hade gjort eller råkat ut för...fast nu när man ser tillbaka på den tiden och läser dagböckerna, då är man ganska nöjd med sig själv...även om man ville begrava sig själv levande just då! Men det var ju såklart inga allvarliga saker vi "screwed up" in Norwich:
* Mina kompisar låste t.ex. ut mig så jag fick stå och banka på dörren och tyckte jag hörde röster överallt...tills jag såg att dörren hade varit upplåst hela tiden...tyvärr var det inte jag som upptäckte detta, några killar som bodde på samma ställe som vi, gick förbi mig och öppnad dörren och tittade helt förvirrat på mig och mina tårfyllda ögon. Jag var faktiskt ganska rädd..och så var det kolsvart ute!
* "Larsa" som vi alla var kära i (fast de andra två inte tänker erkänna detta) och alltid skämde vi ut oss när han var med. När vi satt i matsalen en gång och spelade kort kom han och hans snobbgäng in och satte sig vid ett av borden och då fick jag och en av kompisarna den lysande idén att vi skulle ta kort på honom...men eftersom det var ganska mörkt, var vi tvugna att använda "flash"...och det märkte han ju inte alls, att vi tog kort på honom i smyg, alltså. Han vände sig till sina kompisar och sa: "Vafan, va det blixtrar, är det storm ute?". Det var vår signal på att det var dags att dra.
*Sedan bankade vi på deras dörr varje gång vi gick ut eller kom hem...tills den dag när en utav dem öppnade dörren och fick se min utsträcka hand mot dörren.
*På jobbet frågade en utav jobbarkompisarna om jag ville gå ut med honom på en pub. Jag sa att ja, och vi bestämde tid och plats och han sa att jag kunde ta mig med mina kompisar, så skulle han ta med sig sina. På kvällen, en timme innan låg vi (jag och mina kompisar) i våra sängar och funderade på om vi skulle gå eller inte...det gjorde vi inte, för vi hade så roligt med att fundera på vad vi skulle hitta på den kvällen och jag "glömde" att meddela honom att vi inte skulle komma! (samma sak hände faktiskt i New York :) Kul att jobba med honom nästa dag, säger jag bara!
*Första dagen skulle vi utforska staden, gick lite för långt utan karta och hittade inte tillbaka. Stod och tjafsade (eller diskuterade som mina föräldrar tycker man ska säga) om vi skulle be polismännen som stod brevid oss om hjälp. Även om vi bestämde oss för att be dem om skjuts, kunde ingen av oss "actually" gå fram till dem och fråga, så vi gick hem istället...det tog 4 timmar, över två kyrkogårdar på köpet! Och hur hade det sett ut om vi hade kommit hem körandes i en polisbil?
*När en av kompisarna inte orkade gå ut och äta bestämde vi oss för att laga en riktig god middag. På en bricka slängde vi två brödskivor, la på kaffepulver, chokladpulver, peppar, salt, socker, kaviar, ketchup, cornflakes, salta gurkor, marmelad, senap (och så någonting mer, kommer inte ihåg, får kolla i dagböckerna), lade den andra brödskivan på topp och pressade samman mackan och bar upp den till henne. Hon tyckte den såg väldigt god ut...tills hon tog en tugga...och mådde sedan illa hela kvällen.
Nästa gång ska jag avslöja lite pinsamheter från studieresorna till New York, Barcelona och Stockholm.
Vi kan väl säga såhär om New York: ta det som hände i Norwich och kvadruppla det!
Om man hade ju faktiskt räknat med att man (jag) skulle mognat lite under de fyra åren mellan England och USA...men vaddå, ibland måse man bjuda lite på sig själv, det är nämligen då de bästa minnerna bildas ;)
De lite mer "delikata" fotografierna behåller jag för mig själv ;) De under är lånade för back then hade jag en ganska crappy kamera.
NORWICH, England
Men just nu; har varit ute ett varv med Viggo och sitter nu bänkad framför handbollen. Sverige - Frankrike. Heja Frankrike eller vad???
Och det är väl det jag har ork till att göra just nu.
I och för sig tror jag, eller jag är helt hundra på att han skämtade för det är en liten rolig historia bakom detta som vi tyvärr inte har tid att dela med oss nu (varför skriver jag i plural?) Men när jag ändå pratar om Norwich så ska jag dela med mig av några lite småroliga händelser från den tiden.
Gud, vad jag saknar Norwich! Mina tre kompisar och jag skrev dagbok (på datorn) precis varje dag, från första till sista. I början skrev var och en ett A4, sedan två, sedan fem och till slut skrev var och uppemot tio (!) sidor med pinsamheter, roliga händelser, våra tankar och känslor om vår, just då favoritstad Norwich i England. Det var alltid "bråk" om vem som skulle skriva först, för man ville ju inte glömma av en enda liten detalj!
Jag hade varit i London, Aldershot och Kent med familjen innan jag åkte på praktik för första gången till Norwich. Om jag blev förälskad i England när jag var i London och de andra platserna kan ni ju tänka er hur jag dyrkade England efter att ha varit i Norwich och jobbat! Och vi bodde på ett campus intill Universitetet...massor av surfare från Australiiiiien! ;) Does it get any better??
När jag kom hem från Norwich första året lät jag mamma läsa alla våra dagböcker och hon höll på att dö av skratt. Vi fick lova henna att vi, Ida, Karin, Jennifer och jag skulle skriva minst lika mycket om inte mer, ännu intressantare och återge allt ännu detaljrikare andra året...och det gjorde vi såklart :) När vi kom hem andra året tyckte mamma att vi skulle låta dagböckerna publiceras. De skulle gå åt som smör i solsken i bokhandeln.
Jag brukar fortfarande sätta mig ner när jag saknar Norwich som mest, läsa dagböckerna och minnas vår underbara tid därborta!
Och här kommer som utlovat ett litet utdrag från dagen vi kom tillbaka från Norwich andra året:
...när jag kom hem visade jag mamma alla dagböckerna (eller datamapparna) och hon började läsa med detsamma och det tog ju några dagar...inte för att hon inte kan läsa eller läser långsamt men för att vi skrev så mycket. Hon vek sig dubbel av skratt och tyckte vi kunde publicerade dess underbara "konstverk". När man var i Norwich och skämde ut sig lite titt som tätt (det var inte bara jag...faktiskt!) tyckte man att det var väldigt pinsamt och jobbigt när man var "tvungen" att skriva eller att kompisarna skrev vad man hade gjort eller råkat ut för...fast nu när man ser tillbaka på den tiden och läser dagböckerna, då är man ganska nöjd med sig själv...även om man ville begrava sig själv levande just då! Men det var ju såklart inga allvarliga saker vi "screwed up" in Norwich:
* Mina kompisar låste t.ex. ut mig så jag fick stå och banka på dörren och tyckte jag hörde röster överallt...tills jag såg att dörren hade varit upplåst hela tiden...tyvärr var det inte jag som upptäckte detta, några killar som bodde på samma ställe som vi, gick förbi mig och öppnad dörren och tittade helt förvirrat på mig och mina tårfyllda ögon. Jag var faktiskt ganska rädd..och så var det kolsvart ute!
* "Larsa" som vi alla var kära i (fast de andra två inte tänker erkänna detta) och alltid skämde vi ut oss när han var med. När vi satt i matsalen en gång och spelade kort kom han och hans snobbgäng in och satte sig vid ett av borden och då fick jag och en av kompisarna den lysande idén att vi skulle ta kort på honom...men eftersom det var ganska mörkt, var vi tvugna att använda "flash"...och det märkte han ju inte alls, att vi tog kort på honom i smyg, alltså. Han vände sig till sina kompisar och sa: "Vafan, va det blixtrar, är det storm ute?". Det var vår signal på att det var dags att dra.
*Sedan bankade vi på deras dörr varje gång vi gick ut eller kom hem...tills den dag när en utav dem öppnade dörren och fick se min utsträcka hand mot dörren.
*På jobbet frågade en utav jobbarkompisarna om jag ville gå ut med honom på en pub. Jag sa att ja, och vi bestämde tid och plats och han sa att jag kunde ta mig med mina kompisar, så skulle han ta med sig sina. På kvällen, en timme innan låg vi (jag och mina kompisar) i våra sängar och funderade på om vi skulle gå eller inte...det gjorde vi inte, för vi hade så roligt med att fundera på vad vi skulle hitta på den kvällen och jag "glömde" att meddela honom att vi inte skulle komma! (samma sak hände faktiskt i New York :) Kul att jobba med honom nästa dag, säger jag bara!
*Första dagen skulle vi utforska staden, gick lite för långt utan karta och hittade inte tillbaka. Stod och tjafsade (eller diskuterade som mina föräldrar tycker man ska säga) om vi skulle be polismännen som stod brevid oss om hjälp. Även om vi bestämde oss för att be dem om skjuts, kunde ingen av oss "actually" gå fram till dem och fråga, så vi gick hem istället...det tog 4 timmar, över två kyrkogårdar på köpet! Och hur hade det sett ut om vi hade kommit hem körandes i en polisbil?
*När en av kompisarna inte orkade gå ut och äta bestämde vi oss för att laga en riktig god middag. På en bricka slängde vi två brödskivor, la på kaffepulver, chokladpulver, peppar, salt, socker, kaviar, ketchup, cornflakes, salta gurkor, marmelad, senap (och så någonting mer, kommer inte ihåg, får kolla i dagböckerna), lade den andra brödskivan på topp och pressade samman mackan och bar upp den till henne. Hon tyckte den såg väldigt god ut...tills hon tog en tugga...och mådde sedan illa hela kvällen.
Nästa gång ska jag avslöja lite pinsamheter från studieresorna till New York, Barcelona och Stockholm.
Vi kan väl säga såhär om New York: ta det som hände i Norwich och kvadruppla det!
Om man hade ju faktiskt räknat med att man (jag) skulle mognat lite under de fyra åren mellan England och USA...men vaddå, ibland måse man bjuda lite på sig själv, det är nämligen då de bästa minnerna bildas ;)
De lite mer "delikata" fotografierna behåller jag för mig själv ;) De under är lånade för back then hade jag en ganska crappy kamera.
NORWICH, England
Men just nu; har varit ute ett varv med Viggo och sitter nu bänkad framför handbollen. Sverige - Frankrike. Heja Frankrike eller vad???
Och det är väl det jag har ork till att göra just nu.
Forever perfect, a face unforgettable
Nu har jag efter mycket om och men äntligen gjort ett collage med bilder från Venedig.
Jag har ju som sagt varit där ett x-antal gånger, bl.a. med min mamma och bror när jag var runt tio, med Ida och Karin som kom och hälsade på mig i Slovenien för två år sedan (redan, hörrni! vi måste göra om det!!) och tog en tripp till Venedig på min födelsedag och nu senast med min kusin i juni. Och sedan har jag åkt förbi Venedig otaligt många gånger när jag varit i Italien.
Ni som inte vet detta, så är det så att jag samlar på Venetianska masker :) Och det konstiga är att det "totally freak me out"...men jag kan inte få nog av dem! För de är verkligen creepy men ack så vackra...
Jag har ju som sagt varit där ett x-antal gånger, bl.a. med min mamma och bror när jag var runt tio, med Ida och Karin som kom och hälsade på mig i Slovenien för två år sedan (redan, hörrni! vi måste göra om det!!) och tog en tripp till Venedig på min födelsedag och nu senast med min kusin i juni. Och sedan har jag åkt förbi Venedig otaligt många gånger när jag varit i Italien.
Ni som inte vet detta, så är det så att jag samlar på Venetianska masker :) Och det konstiga är att det "totally freak me out"...men jag kan inte få nog av dem! För de är verkligen creepy men ack så vackra...
And beauty is not a need but an ecstasy
Några dagar nere hos morföräldrarna vid kusten i Portoroz/Piran var precis vad jag behövde.
Fotografierna är alla tagna av mig i Piran.
Fotografierna är alla tagna av mig i Piran.
