To Englishmen, life is a topic, not an activity
Nu har vi tittat på "You Again" och ätit lite gott och blandat ;) Jag tycker filmen är jättebra, skrattade nästan hela tiden...men så har jag ju ganska dålig humor också! Or so I´ve been told...av en engelsman i Norwich, där jag gjorde praktik i andra och tredje året av gymnasiet. Läste ni vad jag skrev? En engelsman konstaterade att jag har dålig humor! En engelsman!
I och för sig tror jag, eller jag är helt hundra på att han skämtade för det är en liten rolig historia bakom detta som vi tyvärr inte har tid att dela med oss nu (varför skriver jag i plural?) Men när jag ändå pratar om Norwich så ska jag dela med mig av några lite småroliga händelser från den tiden.
Gud, vad jag saknar Norwich! Mina tre kompisar och jag skrev dagbok (på datorn) precis varje dag, från första till sista. I början skrev var och en ett A4, sedan två, sedan fem och till slut skrev var och uppemot tio (!) sidor med pinsamheter, roliga händelser, våra tankar och känslor om vår, just då favoritstad Norwich i England. Det var alltid "bråk" om vem som skulle skriva först, för man ville ju inte glömma av en enda liten detalj!
Jag hade varit i London, Aldershot och Kent med familjen innan jag åkte på praktik för första gången till Norwich. Om jag blev förälskad i England när jag var i London och de andra platserna kan ni ju tänka er hur jag dyrkade England efter att ha varit i Norwich och jobbat! Och vi bodde på ett campus intill Universitetet...massor av surfare från Australiiiiien! ;) Does it get any better??
När jag kom hem från Norwich första året lät jag mamma läsa alla våra dagböcker och hon höll på att dö av skratt. Vi fick lova henna att vi, Ida, Karin, Jennifer och jag skulle skriva minst lika mycket om inte mer, ännu intressantare och återge allt ännu detaljrikare andra året...och det gjorde vi såklart :) När vi kom hem andra året tyckte mamma att vi skulle låta dagböckerna publiceras. De skulle gå åt som smör i solsken i bokhandeln.
Jag brukar fortfarande sätta mig ner när jag saknar Norwich som mest, läsa dagböckerna och minnas vår underbara tid därborta!
Och här kommer som utlovat ett litet utdrag från dagen vi kom tillbaka från Norwich andra året:
...när jag kom hem visade jag mamma alla dagböckerna (eller datamapparna) och hon började läsa med detsamma och det tog ju några dagar...inte för att hon inte kan läsa eller läser långsamt men för att vi skrev så mycket. Hon vek sig dubbel av skratt och tyckte vi kunde publicerade dess underbara "konstverk". När man var i Norwich och skämde ut sig lite titt som tätt (det var inte bara jag...faktiskt!) tyckte man att det var väldigt pinsamt och jobbigt när man var "tvungen" att skriva eller att kompisarna skrev vad man hade gjort eller råkat ut för...fast nu när man ser tillbaka på den tiden och läser dagböckerna, då är man ganska nöjd med sig själv...även om man ville begrava sig själv levande just då! Men det var ju såklart inga allvarliga saker vi "screwed up" in Norwich:
* Mina kompisar låste t.ex. ut mig så jag fick stå och banka på dörren och tyckte jag hörde röster överallt...tills jag såg att dörren hade varit upplåst hela tiden...tyvärr var det inte jag som upptäckte detta, några killar som bodde på samma ställe som vi, gick förbi mig och öppnad dörren och tittade helt förvirrat på mig och mina tårfyllda ögon. Jag var faktiskt ganska rädd..och så var det kolsvart ute!
* "Larsa" som vi alla var kära i (fast de andra två inte tänker erkänna detta) och alltid skämde vi ut oss när han var med. När vi satt i matsalen en gång och spelade kort kom han och hans snobbgäng in och satte sig vid ett av borden och då fick jag och en av kompisarna den lysande idén att vi skulle ta kort på honom...men eftersom det var ganska mörkt, var vi tvugna att använda "flash"...och det märkte han ju inte alls, att vi tog kort på honom i smyg, alltså. Han vände sig till sina kompisar och sa: "Vafan, va det blixtrar, är det storm ute?". Det var vår signal på att det var dags att dra.
*Sedan bankade vi på deras dörr varje gång vi gick ut eller kom hem...tills den dag när en utav dem öppnade dörren och fick se min utsträcka hand mot dörren.
*På jobbet frågade en utav jobbarkompisarna om jag ville gå ut med honom på en pub. Jag sa att ja, och vi bestämde tid och plats och han sa att jag kunde ta mig med mina kompisar, så skulle han ta med sig sina. På kvällen, en timme innan låg vi (jag och mina kompisar) i våra sängar och funderade på om vi skulle gå eller inte...det gjorde vi inte, för vi hade så roligt med att fundera på vad vi skulle hitta på den kvällen och jag "glömde" att meddela honom att vi inte skulle komma! (samma sak hände faktiskt i New York :) Kul att jobba med honom nästa dag, säger jag bara!
*Första dagen skulle vi utforska staden, gick lite för långt utan karta och hittade inte tillbaka. Stod och tjafsade (eller diskuterade som mina föräldrar tycker man ska säga) om vi skulle be polismännen som stod brevid oss om hjälp. Även om vi bestämde oss för att be dem om skjuts, kunde ingen av oss "actually" gå fram till dem och fråga, så vi gick hem istället...det tog 4 timmar, över två kyrkogårdar på köpet! Och hur hade det sett ut om vi hade kommit hem körandes i en polisbil?
*När en av kompisarna inte orkade gå ut och äta bestämde vi oss för att laga en riktig god middag. På en bricka slängde vi två brödskivor, la på kaffepulver, chokladpulver, peppar, salt, socker, kaviar, ketchup, cornflakes, salta gurkor, marmelad, senap (och så någonting mer, kommer inte ihåg, får kolla i dagböckerna), lade den andra brödskivan på topp och pressade samman mackan och bar upp den till henne. Hon tyckte den såg väldigt god ut...tills hon tog en tugga...och mådde sedan illa hela kvällen.
Nästa gång ska jag avslöja lite pinsamheter från studieresorna till New York, Barcelona och Stockholm.
Vi kan väl säga såhär om New York: ta det som hände i Norwich och kvadruppla det!
Om man hade ju faktiskt räknat med att man (jag) skulle mognat lite under de fyra åren mellan England och USA...men vaddå, ibland måse man bjuda lite på sig själv, det är nämligen då de bästa minnerna bildas ;)
De lite mer "delikata" fotografierna behåller jag för mig själv ;) De under är lånade för back then hade jag en ganska crappy kamera.
NORWICH, England
Men just nu; har varit ute ett varv med Viggo och sitter nu bänkad framför handbollen. Sverige - Frankrike. Heja Frankrike eller vad???
Och det är väl det jag har ork till att göra just nu.
I och för sig tror jag, eller jag är helt hundra på att han skämtade för det är en liten rolig historia bakom detta som vi tyvärr inte har tid att dela med oss nu (varför skriver jag i plural?) Men när jag ändå pratar om Norwich så ska jag dela med mig av några lite småroliga händelser från den tiden.
Gud, vad jag saknar Norwich! Mina tre kompisar och jag skrev dagbok (på datorn) precis varje dag, från första till sista. I början skrev var och en ett A4, sedan två, sedan fem och till slut skrev var och uppemot tio (!) sidor med pinsamheter, roliga händelser, våra tankar och känslor om vår, just då favoritstad Norwich i England. Det var alltid "bråk" om vem som skulle skriva först, för man ville ju inte glömma av en enda liten detalj!
Jag hade varit i London, Aldershot och Kent med familjen innan jag åkte på praktik för första gången till Norwich. Om jag blev förälskad i England när jag var i London och de andra platserna kan ni ju tänka er hur jag dyrkade England efter att ha varit i Norwich och jobbat! Och vi bodde på ett campus intill Universitetet...massor av surfare från Australiiiiien! ;) Does it get any better??
När jag kom hem från Norwich första året lät jag mamma läsa alla våra dagböcker och hon höll på att dö av skratt. Vi fick lova henna att vi, Ida, Karin, Jennifer och jag skulle skriva minst lika mycket om inte mer, ännu intressantare och återge allt ännu detaljrikare andra året...och det gjorde vi såklart :) När vi kom hem andra året tyckte mamma att vi skulle låta dagböckerna publiceras. De skulle gå åt som smör i solsken i bokhandeln.
Jag brukar fortfarande sätta mig ner när jag saknar Norwich som mest, läsa dagböckerna och minnas vår underbara tid därborta!
Och här kommer som utlovat ett litet utdrag från dagen vi kom tillbaka från Norwich andra året:
...när jag kom hem visade jag mamma alla dagböckerna (eller datamapparna) och hon började läsa med detsamma och det tog ju några dagar...inte för att hon inte kan läsa eller läser långsamt men för att vi skrev så mycket. Hon vek sig dubbel av skratt och tyckte vi kunde publicerade dess underbara "konstverk". När man var i Norwich och skämde ut sig lite titt som tätt (det var inte bara jag...faktiskt!) tyckte man att det var väldigt pinsamt och jobbigt när man var "tvungen" att skriva eller att kompisarna skrev vad man hade gjort eller råkat ut för...fast nu när man ser tillbaka på den tiden och läser dagböckerna, då är man ganska nöjd med sig själv...även om man ville begrava sig själv levande just då! Men det var ju såklart inga allvarliga saker vi "screwed up" in Norwich:
* Mina kompisar låste t.ex. ut mig så jag fick stå och banka på dörren och tyckte jag hörde röster överallt...tills jag såg att dörren hade varit upplåst hela tiden...tyvärr var det inte jag som upptäckte detta, några killar som bodde på samma ställe som vi, gick förbi mig och öppnad dörren och tittade helt förvirrat på mig och mina tårfyllda ögon. Jag var faktiskt ganska rädd..och så var det kolsvart ute!
* "Larsa" som vi alla var kära i (fast de andra två inte tänker erkänna detta) och alltid skämde vi ut oss när han var med. När vi satt i matsalen en gång och spelade kort kom han och hans snobbgäng in och satte sig vid ett av borden och då fick jag och en av kompisarna den lysande idén att vi skulle ta kort på honom...men eftersom det var ganska mörkt, var vi tvugna att använda "flash"...och det märkte han ju inte alls, att vi tog kort på honom i smyg, alltså. Han vände sig till sina kompisar och sa: "Vafan, va det blixtrar, är det storm ute?". Det var vår signal på att det var dags att dra.
*Sedan bankade vi på deras dörr varje gång vi gick ut eller kom hem...tills den dag när en utav dem öppnade dörren och fick se min utsträcka hand mot dörren.
*På jobbet frågade en utav jobbarkompisarna om jag ville gå ut med honom på en pub. Jag sa att ja, och vi bestämde tid och plats och han sa att jag kunde ta mig med mina kompisar, så skulle han ta med sig sina. På kvällen, en timme innan låg vi (jag och mina kompisar) i våra sängar och funderade på om vi skulle gå eller inte...det gjorde vi inte, för vi hade så roligt med att fundera på vad vi skulle hitta på den kvällen och jag "glömde" att meddela honom att vi inte skulle komma! (samma sak hände faktiskt i New York :) Kul att jobba med honom nästa dag, säger jag bara!
*Första dagen skulle vi utforska staden, gick lite för långt utan karta och hittade inte tillbaka. Stod och tjafsade (eller diskuterade som mina föräldrar tycker man ska säga) om vi skulle be polismännen som stod brevid oss om hjälp. Även om vi bestämde oss för att be dem om skjuts, kunde ingen av oss "actually" gå fram till dem och fråga, så vi gick hem istället...det tog 4 timmar, över två kyrkogårdar på köpet! Och hur hade det sett ut om vi hade kommit hem körandes i en polisbil?
*När en av kompisarna inte orkade gå ut och äta bestämde vi oss för att laga en riktig god middag. På en bricka slängde vi två brödskivor, la på kaffepulver, chokladpulver, peppar, salt, socker, kaviar, ketchup, cornflakes, salta gurkor, marmelad, senap (och så någonting mer, kommer inte ihåg, får kolla i dagböckerna), lade den andra brödskivan på topp och pressade samman mackan och bar upp den till henne. Hon tyckte den såg väldigt god ut...tills hon tog en tugga...och mådde sedan illa hela kvällen.
Nästa gång ska jag avslöja lite pinsamheter från studieresorna till New York, Barcelona och Stockholm.
Vi kan väl säga såhär om New York: ta det som hände i Norwich och kvadruppla det!
Om man hade ju faktiskt räknat med att man (jag) skulle mognat lite under de fyra åren mellan England och USA...men vaddå, ibland måse man bjuda lite på sig själv, det är nämligen då de bästa minnerna bildas ;)
De lite mer "delikata" fotografierna behåller jag för mig själv ;) De under är lånade för back then hade jag en ganska crappy kamera.
NORWICH, England
Men just nu; har varit ute ett varv med Viggo och sitter nu bänkad framför handbollen. Sverige - Frankrike. Heja Frankrike eller vad???
Och det är väl det jag har ork till att göra just nu.
Lovely words
Trackback
