Web Toolbar by Wibiya rosyred -

Show me what it´s all about

Har precis avfyrat ett långt mail till min syster där jag i inledningen skrev att "det här mailet blir lite kortare för jag måste alldeles strax till jobbet, skriver mer en annan gång". Då blir det väl en roman till mail nästa gång.
Fan, att jag aldrig kan skriva några enstaka rader! Det är problemet med mig, när jag väl börjar skriva kan jag inte sluta. Jag har aldrig haft problem med att skriva i skolan: uppsatser, arbeten, prov etc. Jag behöver inte ens tänka till innan jag börjar skriva, det känns nästan som om handen som håller i pennan eller fingrarna som trycker ner tagenterna inte ens samarbetar med hjärnan.
När vi skulle skriva berättelser i skolan började jag skriva direkt och hade redan hela historien, från början till slut uttänkt i huvudet, och den kom alltid i samma sekund som pennan rörde vid pappret.

Ja, fantasi har aldrig varit min dåliga sida
! Jag har alltid läst väldigt mycket, alla olika sorters böcker på många olika sorters språk (svenska, slovenska och engelska framför allt men även tyska och spanska böcker när det var dags för skolläsning) och dessutom har jag skrivit noveller och berättelser så länge kan minnas.
En sommar när jag var runt tio satt jag varenda kväll i en timme och skrev en novell om en tjej som hittade en magisk sten och slungades tillbaka till antika Egypten och skildrade sedan allt hon var med om och såg där. Notera, jag var faktiskt bara tio år. Jag har alltid varit oerhört intresserad av det antika Egypten och har en hel drös med böcker om det hemma i bokhyllan.

För ett par år sedan skrev jag en novell45 A4-sidor om en detektiv under 1940-talet som löser ett mord i ett slott. Givetvis är alla åtta förmögna gäster misstänkta. En novell helt i Agatha Christie anda, som för övrigt är min absoluta favoritförfattare.
Av hennes totalt 80 romaner har jag läst 45! Målet är att läsa precis alla :)
Novellen som jag skrev lät jag bara endast några få läsa men fick väldigt bra respons, så den har jag i en fin plastpärm som kanske kan komma till användning någon vacker dag (novellen alltså ;)



I nian skulle vi skriva en lite längre novell. Jag skrev om en tonårstjej i Italien mitt under andra världskriget och skildrade kriget genom hennes ögon, och om hur hon utvecklades från en ung tjej till en ung kvinna.
Eftersom jag också läst många böcker om andra världskriget och eftersom min farfar satt i ett koncentrationsläger i Italien av politiska skäl (situationen där var betydligt bättre än i t.ex. Dachau och Auschwtiz) berättade han ganska mycket för mig om tillståndet i koncentrationslägret som jag kunde använda i novellen.

När klassen hade lämnat in novellerna tog det kanske några veckor innan läraren hade rättat dem. Alla fick tillbaka sina noveller utom jag och en killkompis. Läraren sa att hon ville prata med oss, så jag fick snällt vänta utanför på min tur och höll på att dö av nervositet. Sedan gick jag in...och hon stirrade på mig utan att säga något...Jag trodde verkligen jag var i knipa. Sedan sa hon bara: "Jag skulle med din tillåtelse och efter lite ändringar vilja skicka novellen till ett förlag eller i alla fall till någon tidning". Men eftersom jag var ganska blyg back then ville jag inte och det fanns tyvärr ingenting hon kunde göra för att rubba mig.
Under alla dessa år har jag lite då och då när jag känt för det eller bara fått en ny idé ändrat lite i novellen som allt mer börjar likna en roman.
Vem vet, kanske i framtiden, då kanske jag verkligen skickar iväg den till något bokförlag. Kanske, kanske...

Oh, suck! Förstår ni vad jag menar med att jag inte kan sluta skriva när jag väl satt igång???

Nu ska jag ägna mig åt något annat en liten stund. Mamma kollar på en massa lägenheter/inredning i Ljubljana och ropar titt som tätt att jag måste komma och kolla. Det är inga dåliga grejer precis, man blir ju verkligen sugen...

Ska slänga mig in i duschen lite senare ch sedan väntar några timmars jobb. Som det verkar nu är det sista dagen på jobbet innan sommaren :)

Lovely words

Some lovely words:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0