rosyred

---

Mobilen är laddad med ny musik, likaså min ZEN-player.
Nu kör vi. Till Göteborg. För att hämta mina föräldrar på flygplatsen.
Japp, de kommer tillbaka från sin solsemester:) Från den 11. augusti till idag, den 7. september har jag varit alldeles själv hemma med Viggo.
Efter att ha skjutsat mina två syskon till Borås, där deras resa till Ljubljana startade och kommit hem efter en lång dag på jobbet, trippen till Borås och tillbaka hem igen, till ett tomt hus kändes det väl sådär.
"Så många dagar framför mig, alldeles själv i huset", tänkte jag då.
"Så få dagar framför mig, alldeles själv i huset", tänker jag nu.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte NJUTIT av den här tiden. Helt underbart roligt och harmoniskt har det varit :) Jag har lärt mig så mycket om mig själv, vad jag är för person innerst inne.
Visst har det varit jobbigt de dagar jag jobbat och kommit hem till en hund som ville ut och promenera, till ett hus där det alltid fanns något att städa, torka, damma, tvätta och till en trädgård där man kunde spendera timmar och timmar med ändå inte fick gjort allting!

Jag har kollat på roliga serier varje kväll, lyssnat på härlig musik och kommit underfund med vilken musikstil jag verkligen brinner för (jag är allätare när det kommer till musik, men har aldrig haft en favorit genre... fram tills nu :) fotograferat en hel del, provat på nya recept, sovit gott varenda natt och vaknat upp utvilad, pigg och glad, gosat och gått ut på promenader med Viggo, läst en hel del, städat och tagit hand om huset som om det vore ett underbart slott. Hittills har jag alltid tyckt att hus/hem är en plats där man bor i. Nu är huset en del av mig.
För att inte tala om "förhållandet" jag nu har med gräsklipparen Klippo ch gräsmattan. Innan var trädgården någonting som hörde till huset. Nu är den också en del av mig. Både huset och trädgården har blivit någoting jag verkligen uppskattar och någonting jag måste ta hand om på bästa möjliga vis.
Det kanske låter jättekonstigt och det är faktiskt lite svårt att förklara varför jag känner så, men faktum kvarstår att jag har blivit ett med hemmet, trädgården och hunden.
I would probably be an excellent study-case for a psychiatrist somewhere out there in the world searching for his next nutcase!

Och att kunna lyssna på musik så högt man vill, över hela huset, sjunga med tills man får ont i halsen, äta när och vad man själv vill, titta på vad man vill utan att behöva brottas om fjärrkontrollen, bestämma själv när saker i hemmet och trädgården ska göras, slippa det jäkla tjafs om smågrejer (I'm so done with that!), kunna sätta sig i soffan på kvällen framför ett dubbelavsnitt av 2 1/2 Men, iklädd badrock och en härlig ansiktmask fasttejpadi ansiktet UTAN att någon kommenterar/gör narr/undrar vad för skräckfilm man precis "stigit ut ur" , oh jag skulle kunna go on forever och tjata om alla fördelar med att vara ensam hemma :)
Ordet frihet beskriver bäst den här en-månads-perioden <3
Och som jag skrivit en gång innan; jag har gått runt och smålett för mig själv hela tiden, fått lyckorus flera gånger om dagen, haft ett toppenhumör och varit allmänt lycklig, glad och positiv :)
Lycka...

Och som en lite avslutningsparantes. Givetvis ser jag fram emot att mina föräldrar kommer hem <3