rosyred

Efter att ha kommit hem från jobbet vid 12.30 idag så började jag förbereda lite inför kvällen. Det var ju Alla Hjärtans Dag igår och då ville jag faktiskt fira mina föräldrar :)
Den ultimata Valentine´s Day hade varit på en sandstrand på Bali, eller shopping och middag i New York, en enorm bukett rosor, picknick vid en solnedgång i Fiesa...eller en serenad utanför mitt sovrumsfönster, dvs en hyllningssång framförd nedanför en dams (mitt) fönster nattetid...nä, nu börjar det spåra ur! Tillbaka till verkligheten.

Gjorde iordning lite hallon-och blåbärsmoothies, hallon- och banansorbet, pannkakssmet, lite hallongodis, chokladhjärtan, vaniljkesella, grädde, frysta hallon och blåbär och banan och inväntade tålmodigt på en signal att börja steka pannkakorna.

På jobbet idag berättade jag en liten rolig (inte så kul egentligen) historia för mina jobbarkompisar och de tyckte det var såååååååå oerhört roligt.
Första året jag var i Slovenien, när jag precis hade flyttat ner dit bestämde jag mig för att börja i körskola i Ljubljana (senare blev det i Koper eftersom jag bodde ett halvår i Portoroz först). Pappa som också befann sig nere i Slovenien för lite möten, jobb och framför allt för att vara mitt stöd i vått och torrt följde såklart med.
Jag kan inte ens minnas varför men jag var verkligen skitnervös (ursäkta språket), helt stirrig var jag. Det blev inte bättre av att pappa och två-tre snubbar började prata och skratta som om de känt varandra sedan barnsben, då blev jag ännu nervösare!
I alla fall. Dags för Viktoria att skriva på ett formulär. För- och efternamn: inga problem. Adress: jag visste var jag bodde. Men vad tror ni att jag skriver för siffror under födelseår??
Jo, 18xx (jag håller er på sträckbänken angående min ålder :)

Jag överlämnar blanketten till en av snubbarna. Han tar emot, granskar det och utbrister.
Herre min skapare, va gammal du är! Men du ser bra ut för din ålder måste jag säga!!
Jag som var bergsäker på att jag hade skrivit 19xx tittade förvånat och en smula förgrymmad på denne lille spillevink som försökte göra sig rolig på min bekostnad.
Han visar mig min blankett och pekar på en utav raderna.
Är du verkligen född på 1800-talet??
Pappa slänger sig fram fort som fan (ursäkta språket ännu en gång), tar sig för pannan och börjar förklara för snubbarna är jag är lite, men ytterst lite bortkommen eftersom jag just flyttat från mitt barndomsland, Sverige.
Sedan börjar de skratta och granska mig med intresse som Oj oj oj, vilket nervsvagt litet pucko!

Ungefär två veckor senare sitter jag hemma i Portoroz på terrassen utanför mitt rum, men fötterna på terrassräcket, solglasögon på näsan och en bok i knäet när mobiltelefonen börjar tjuta. Körskolan i Ljubljana. Medan de undrar när jag vill börja med teorin tittar jag ut mot havet framför mig och upp mot den stekande solen, tänker: det här var inte så pjåkigt att vara här och förklarar för dem att jag inte kommer, att jag ska börja i en körskola i Koper istället (det enda stället i hela Slovenien som har en stoppskylt MITT i en nästan 90 graders backe...smart val av stad från min sida men nu är jag expert på backar i alla fall :).
Gissa om de blev glada ;) Det lät nästan som om gubben i luren var på väg att pressa sig ut ur telefonluren för att strypa mig!
Mo ha ha ha....säger jag bara!